hiphopenemy

Hiphop är, för en politiskt medveten, en svår historia att förhålla sig till. Traditionellt brukar jag säga att hip hop är fienden. Man behöver bara se ungefär 32 sekunder av en videom på MTV för att se vad jag menar: förutom den grövsta sexism du någonsin sett så får du också lära dig att pengar och blind (alltså konsumption och yta) är det som är grejen. De flesta stora amerikaner har vid ett eller annat tillfälle rappat om Kristal (stavning? iaf. är det champagne) och stora bilar. Dessutom finns en utbredd homofobi i hip hop-kretsar. Precis som på så många andra ställen.
Nåväl, det finns de som är lite bättre. En viss politisk medvetenhet kan hittas hos grupper som Public Enemy och Athmosphere, men trots det: det är gott om bitches fortfarande, och bling är finfina grejer.

Nu tänker ni att jag hatar hiphop. Men det gör jag ju inte. Jag gillar ett juste beat, och jag gillar bra rap. Det är ju det som är så problematiskt.

Jag får helt enkelt sätta mitt hopp till Lupe Fiasco.