"tänk att ha barr i barr i barr i huvet"
Livet är en konstig tillställning. Fullständigt obegripligt i vissa avseenden. Kanske inte orättvist, men begreppet rättvisa känns inte tillämpbart.
Om vi tar mig till exempel: här sitter jag och gnäller (för det gör jag) för att mitt liv känns lite tungt ibland och just nu med en övervägande tyngd på det klassiska (och i viss mån uttjatade) problemet med att sova. Samtidigt som jag ligger och har svårt att somna in så somnar palestinier in för evigt, eftersom att någon har bestämt att deras liv inte är värdiga liv eller att de i alla fall inte kan spela någon roll om de dör eller lever (statistiken på dödade palestinier är lite för stor för att det överhuvudtaget ska vara relevant att tala om dessa människor som individer - den mättnaden uppstod för flera år sedan). Givetvis är det individer som dör, men i omvärldens ögon kan det som mest presenteras som ett kortare inslag om ännu några döda. Och det här vet jag. Det finns dem som har det så mycket värre. Värre än vad man ens kan föreställa sig (orsaken till att man inte kan föreställa sig detta är kanske framförallt grundat på den vaderade värld som de flesta svenskar lever i).
Men, och här kommer nog det jag ville ha sagt, det spelar egentligen ingen roll att andra har det värre. För någonstans så är personliga tragedier eller missöden just personliga. Det som berör mig ser jag. Känner jag. Genomlever jag. Och det är inget som försvinner av vetskapen av att andra har det värre. Tvärtom kan jag nog ibland påstå att det gör saken värre. Det räcker liksom inte bara med att man själv har det tungt, man måste också påminnas om att man ska känna en viss skuld för att man inte ser och känner sig tröstade i insikten av att andra har det värre.
Nåja. För mig är huvudsaken att jag kan rationalisera kring det obegripliga i livet. Typ att palestinier måste dödas eller att inte kunna somna när man är trött. Och när man är trött kan det kännas som att man har barr i huvet och det är ju inte så dumt det heller.
Om vi tar mig till exempel: här sitter jag och gnäller (för det gör jag) för att mitt liv känns lite tungt ibland och just nu med en övervägande tyngd på det klassiska (och i viss mån uttjatade) problemet med att sova. Samtidigt som jag ligger och har svårt att somna in så somnar palestinier in för evigt, eftersom att någon har bestämt att deras liv inte är värdiga liv eller att de i alla fall inte kan spela någon roll om de dör eller lever (statistiken på dödade palestinier är lite för stor för att det överhuvudtaget ska vara relevant att tala om dessa människor som individer - den mättnaden uppstod för flera år sedan). Givetvis är det individer som dör, men i omvärldens ögon kan det som mest presenteras som ett kortare inslag om ännu några döda. Och det här vet jag. Det finns dem som har det så mycket värre. Värre än vad man ens kan föreställa sig (orsaken till att man inte kan föreställa sig detta är kanske framförallt grundat på den vaderade värld som de flesta svenskar lever i).
Men, och här kommer nog det jag ville ha sagt, det spelar egentligen ingen roll att andra har det värre. För någonstans så är personliga tragedier eller missöden just personliga. Det som berör mig ser jag. Känner jag. Genomlever jag. Och det är inget som försvinner av vetskapen av att andra har det värre. Tvärtom kan jag nog ibland påstå att det gör saken värre. Det räcker liksom inte bara med att man själv har det tungt, man måste också påminnas om att man ska känna en viss skuld för att man inte ser och känner sig tröstade i insikten av att andra har det värre.
Nåja. För mig är huvudsaken att jag kan rationalisera kring det obegripliga i livet. Typ att palestinier måste dödas eller att inte kunna somna när man är trött. Och när man är trött kan det kännas som att man har barr i huvet och det är ju inte så dumt det heller.
posted by Nya tidens apa at 2:56 PM
2 Comments:
Visst. Men ändå. Med risk att vara optimistkonsult avslutar jag numera mina dagar med ett oriktad tack och en inre lista med saker att vara glad över och en annan med små saker att vara stolt över. Och banne mig det funkar. Med ett tillräckligt smalt fokus kan t.ex. dagens glädje över en kollegas eleganta formulering bräcka en bombattack annanstans. Så det personliga funkar omvänt med.
mmm, förvisso. men om utgångspunkten är gnällig är det svårt att bry sig om att vända det åt det andra hållet. svårt att vara munter när man vill vara gnällig.
Post a Comment
<< Home