emotionell diskrepans

haha
ok. jag tycks ha ångest/stress-ticks i min kropp. alltså, rastlöshet, oförmåga att fokusera, svårt att komma ihåg osv.
ok. men jag känner inte ångest. den stress jag upplever emotionellt står inte relation till mitt beteende. wtf.
nåja. nu lossnar det kanske.

lyssnar på en gammal samlingsskiva med Black Sabbath (Brrrrack Sabbath), pluggar och skriver.

Bilen har frusit samman till en liten isklump. det var klumpigt av mig.

för det transhumana/queerfeministiska projektet vill jag ha prolaktin. Sverige behöver ammande män.

för mänskligheten och kärleken kan vi alla ge oss själva en dos oxytocin i försenad alla-hjärtans-dags-present.

jävla biljävel.

Vem vet

Johanna Sällström är död. För jävligt, allvarligt talat. Jag har tänkt på henne rätt mycket sedan jag hörde talas om det. Jag blir alltid nere när jag hör talas om självmord. Antagligen för att jag en gång i tiden var ganska nära den skiten själv. Det känns som ett misslyckande. Att man inte kan rädda dem som räddas kan. Typ.
Men samtidigt så är självmord fascinerande. Det klassiska citatet "om det inte vore för att jag hade möjligheten att ta mitt liv hade jag gjort det för länge sedan" är ganska talande. Jag har nog tänkt på det på det sättet, och med följer ju också en viss förståelse för att man verkligen tar sitt liv. Alltså följden av en tanke på att man alltid har rätten att avbryta något outhärdligt och därigenom kunna uthärda mer, måste också innebära att nät man inte längre kan uthärda också faktiskt måste få tillgripa det som gjort det uthärdligt... det blev visst lite obegripligt det där. Omformulerat: om tanken på självmord lindrar när livet känns tungt måste man också få tillgripa självmordet när tyngden är allt för stor.

Hursomhelst. Jag tyckte alltid bra om Johanna Sällström. Och hon lämnar såklart ett Johanna Sällström-format hål i universum (tack Arundhati Roy för det lånet), som inget annat kan fylla. Det är sorgligt.

Att Anna-Nicole också dog för ett tag sedan är lika sorgligt, men kanske på ett annat sätt. Men likväl. Tragiskt.

För övrigt var jag och IB-affären på bio igår. Vi såg Pans Labyrint. Oj oj. I början tänkte jag att jag varit dum som övertygat IB om den goda idéen att se filmen. När Kapten Vidal etableras som det vidriga fascist-svin han är i början filmen är det inte roligt. "Å fan" tänkte jag, "det här kommer att bli den första biofilmen jag går ut från", men det tog sig. När Guillermo del Toro väl etablerat att kaptenen är fruktansvärt grym så behöver man inte se lika mycket hemskheter. Man förstår det likafullt. När filmen var färdig så hade jag nerverna ute vid huden, gråten i halsen och en känsla jag inte kan sätta ord på. Konstigt. Men om du tror att du är upplagd för en filmupplevelse utöver det vanliga, både i vackra bilder och i en krävande story, så gå då och se filmen. Den är fantastisk.

Vill du se en mindre påfrestande film, som ändå är både snygg och rätt bra, av samma regissör kan du se Hellboy.

Nåja. Over and out.

despite all my rage i am still just a rat in a cage

Fina saker att tänka på i februari:

Bullet with butterfly wings - den klassiska Frida Snell-tolkningen
Choklad
Tokaji
Kärlek
Pepparkakor
Att februari är den kortaste månaden
Stor rea på flott
Glass
Att det blir ljusare med en rasande takt
Att borgarna i regeringen iaf inte äter barn
Sa jag kärlek?
Bra böcker
Bättre människor
Soliga dagar
Kalla och friska dagar
Att min far inte gick och dog när magsäcken sprack
Glasswienerbröd
Skivan Red med gruppen King Crimson
Sömn
Fika
Portvin
Poesi
Att det finns så många roliga saker kvar att göra innan man dör
Att man redan har gjort så många roliga saker och att man kan göra om dem
WoW
Och en massa mer.